17/12/2010

Koh Lanta – Mae Khao Cave

När vi var på Lanta i början av oktober bestämde vi oss för att hyra moppar och åka till en grotta på ön. Vi föreställde oss en ganska stor grotta som man fick gå in och kolla i, inget avancerat.

Det var några mil dit, och de sista kilometrarna var bara grusväg (jag lyckades köra över en orm, ganska äckligt). Väl framme fick vi betala 200 bath var för guide (ca 50sek) och fick veta att det var ungefär en halvtimmes promenad till grottan.

Lite längre än vi trodde, men inte så farligt ändå. Sen började helvetespromenaden.. Först fick vi klättra uppför ett berg, längs med ett litet vattenfall och utan någon stig att gå på. Det tog som sagt ca 30 minuter och när guiden äntligen stannade var alla genomsvettiga efter att bland annat ha klättrat på stegar uppför berget och tagit sig fram med hjälp av lianer i 30 graders värme.

Påväg uppför (Helena, jag och Micke)

Vi trodde då att det värsta var över, men det faktumet att det enda som syntes däruppe var klippor, berg och träd och ingen grotta borde väl ha avlöjat nåt..

Vi samlades uppe på en sten där vi fick varsin pannlampa. Jag fattade inte vart grottan var först, förrän någon pekade på ett hål rakt ner i marken.

Och om promenaden dit var jobbig så var det fan inget mot den där jävla grottan. Klättrade på en stege ner i hålet, där var det kolsvart förutom ljuset från pannlampan (Martins hängde desutom bara runt hans hals med trådar som stack ut här och där så den kortslöts med jämna mellanrum..).

Det här är en av gångarna vi gick längs med. Inte direkt plan.

När vi kom ner sa guiden till oss att ställa oss precis bredvid ett stup så han kunde ta gruppfoto. Säkerheten var hög där nere, att stå på lerigt halt underlag bredvid ett djupt stup i en kolsvart grotta utan något räcke eller nånting är väl inte direkt något oroande..

Sedan började den långa promenaden genom grottan. Vi fick gå över stup på smala bambubroar som såg ut att ha sett sina bästa dagar, och som dessutom saknade räcken på flera ställen. Vissa gångar var så smala att det knappt gick ta sig fram, och på flera ställen fick man i princip hoppa över stup (självklart utan någon som helst säkerhetsanordning) och detta i kolsvart mörker.

Sedan när man äntligen, äntligen såg ljuset och insåg att det fanns en väg ut därifrån så hör man Martin säga “Eh.. Jag tror vi ska krypa här framme”. Jippie, typ.

Efter att ha krypit igenom en tunnel så var det bara en stor grotta kvar att gå igenom. Det var proppfullt med fladdermöss där inne, lite obehagligt att ta kort på dem, kändes som att man skulle få ett moln av fladdermöss runt sig vilken sekund som helst. Fanns även en gigantisk, otäck spindel där med..

Men sen efter det var vi äntligen ute! Då var det bara promenaden ner för berget kvar.. Var så genomslut i benen att knäna vek sig flera gånger på vägen ner.

Sen på kvällen firade vi att vi överlevt med bucketfylla :D